För stunderna nu. Och minnena sen.

Jag tycker om att fotografera, men det som betyder mest för mig är vad bilderna bevarar. Barnen är små under en så kort tid. Jag vill minnas hur det kändes att vara där, mitt i livet tillsammans.

I vardagen är det lätt att skynda vidare. Man är trött, har mycket att göra och tålamodet räcker inte alltid till. För mig har fotograferingen blivit en påminnelse om att stanna upp och se det fina som finns där.

Tidigare tänkte jag att det behövde vara städat och fint för att jag skulle ta bilder. Att bilderna skulle se bra ut och kunna läggas ut på Instagram. Nu känner jag att det finns något befriande i att låta livet synas som det är. Leksakerna på golvet, disken på köksbänken och allt det där som hör till vår vardag.

Bilderna behöver inte vara perfekta för att bli värdefulla. En sned horisont, ett stökigt rum eller någon som inte tittar in i kameran behöver inte vara en anledning att radera. Bilden kan ändå bära precis det du vill minnas.

När jag tittar tillbaka vill jag kunna se hur det faktiskt var. Hur vi kämpade ibland, hur trötta vi var och hur mycket fint som fanns mitt i allt. En stund kan ha varit både kaosartad, tuff och vacker. Och ändå vara en stund jag skulle vilja uppleva igen.

Jag tänker ibland att jag om tjugo år kommer att längta tillbaka till en lång läggning eller en kväll då jag aldrig hann sätta mig i soffan. Det gör inte varje stund enkel, men det hjälper mig att uppskatta tiden vi har.

Det är den känslan jag vill förmedla med Filtelier. Att fotograferingen får vara rolig, utan krav på att lyckas varje gång. Att vi kan vara närvarande i livet tillsammans och skapa bilder som låter oss återvända till det vi vill minnas.